Om verbalt kraftgörande

I engelskan finns uttrycket ”empower”. Känn på det ordet. Det betyder ungefär att ge kraft till något. Att förse någonting med styrka och energi, beslutsutrymme och slagkraft. I landet Lagom saknar vi ett motsvarande uttryck. Trots det praktiserar vi förstås ”empowerment”. I organisationer bedrivs arbetet under flagg av det ganska osexiga begreppet delegering. I jämställdhetsdebatten har vi denna önskan, även om det ibland känns viktigare att människor ska vara lika än att verkligen ges möjlighet att leva i sin egen fulla kraft. Vi vill också uppfostra våra barn till självständighet och tro på sig själva. Och dessutom strävar vi efter att finna, förstärka och leva utifrån vår egen kraft och integritet. Hela denna stärkande och frigörande rörelse förtjänar ett träffande ord. Ordbokens ”bemyndigande” ger mig dock kalla kårar. Jag föreslår därför alternativet ”kraftgöra”. Vi kan kraftgöra våra medarbetare, vi kan kraftgöra samhällsgrupper, vi kan kraftgöra våra barn och vi kan kraftgöra oss själva. Det här är ett stort område och jag tänkte att vi i denna reflektion värmer upp med att ta nästa steg i vårt eget kraftgörande. Och vi kommer fokusera på de budskap som vi hela tiden skickar verbalt, med hjälp av ordens makt, till oss själva och till vår omgivning. Vem är din avsändare? När jag gick i skolan fick jag lära mig att undvika ordet ”Man” i mina uppsatser. Det ansågs inte vara speciellt elegant. Idag bryr jag mig inte så mycket om elegansen, utan är mer intresserad av funktionaliteten i språket. Om du lyssnar omkring dig vid fikabordet på jobbet, när du träffar dina vänner eller på dina egna tankar, kommer du förmodligen höra ordet ”Man” dyka upp då och då. Man tycker, Man är, Man vill, Man borde, och så vidare. Men vem är egentligen den där Man? Det är oftast ganska oklart. ”Man” är ett ganska urvattnat ord som sätter käppar i hjulet när vi vill kraftgöra oss själva. För när vi använder Man menar vi ofta Jag, men av rädsla för att stå ut väljer vi det bleka alternativet. ”Man är…” betyder ungefär: ”Jag, och i min uppfattning många med mig, kanske även du, är…”. Detta uttryckssätt reducerar kraften i det vi säger. Genom att byta ut ett diffust Man mot ett tydligt Jag, signalerar vi att vi vågar stå för den vi är och för våra egna åsikter. Vi uttrycker oss klart, rakt och med integritet. Och framförallt, vi kraftgör oss själva, både i våra egna ögon och i vår omgivnings. Vem gör dina val? Sedan har vi de klassiska orden ”Borde” och ”Måste”. I en livssituation där vi känner att tiden tryter för allt som står på agendan är det lätt att tänka och säga att ”jag borde verkligen ringa det där samtalet” eller ”nu måste jag förbereda det där mötet”. Dessa uttryckssätt är inte direkt inspirerande. Det är oklart enligt vem som vi Borde och Måste. Själva ordvalet indikerar att vi är någon form av offer för en odefinierad kraft utanför oss själva. Livet kommer förmodligen alltid innehålla delar som vi gärna skulle slippa. Men att uttrycka sig som att vi viljelöst lyder krav som kommer utifrån gör verkligen inte saken bättre. Även här har vi därför nytta av att kraftgöra oss själva med språkets hjälp. Vi kan först och främst ifrågasätta nödvändigheten i det vi ska göra. Om vi utifrån vår situation och våra mål ändå kommer fram till att den förestående uppgiften ska utföras, kan vi låta det bli ett val som vi själva gör. Om vi sträcker på oss och medvetet gör det där valet, tar vi samtidigt tillbaka kraften till oss själva, vilket ger en känsla av kontroll. Detta ska skina igenom i vår kommunikation. Vi säger då kanske att ”Jag väljer att ringa samtalet” eller ”Nu vill jag förbereda mötet”. På detta sätt riktar vi handlingskraften, väcker motivationen och når förverkligande på ett både mer lustfyllt (eller åtminstone mindre moståndspräglat) och mer effektivt sätt. Genom språket skickar vi hela tiden signaler till oss själva och till de som lyssnar i vår omgivning. Välj därför ett språk och uttryckssätt som kraftgör dig själv och de människor du har omkring dig. Själv kommer jag ibland på mig själv med ett omotiverat Man eller Borde. Jag brukar då stanna till och säga om meningen på ett kraftgörande sätt. När vi upprepar denna rutin tillräckligt många gånger modellerar vi om hjärnans tankemönster och plötsligt har vi förändrat en vana i positiv riktning. Vi kommunicerar och agerar då naturligt ur ett möjliggörande tillstånd av integritet, frihet och kraft. Det är värt lite extra uppmärksamhet. REFLEKTERBART I vilka sammanhang använder jag ordet "man"? Vad exakt menar jag? När kan jag kraftgöra mig själv genom att växla mot ett tydligt "jag"? Hur känns det när jag säger att jag "borde" eller "måste" någonting? I vilka situationer kan jag kraftgöra mig själv genom att istället använda "jag vill..." eller "jag väljer..."? Vad skulle kännas annorlunda? Om jag är osäker hur jag uttrycker mig, kan jag be en vän om lite konstruktiv feedback?